mysteriousreality

Ibland vill man bara smälla igen dörren. Den där jobbiga hopplösa dörren, som aldrig går att stänga. Skrika på varelsen i rummet att det har nått sitt slut. Det som ansågs oändligt har äntligen nått sitt slut. Men ofta har man inte tillräckligt med kraft, det går bara inte. Viljan finns där, men styrkan lyser med sin frånvaro.
Tanken slår mig konstant nu för tiden. Jag undrar hur det skulle kännas att verkligen finna styrkan och ta tag i handtaget. Skulle jag ha dig gett dig en sista blick, eller skulle jag bara ha stigit ut och smällt dörren i ansiktet? Jo jag undrar det faktiskt.