mysteriousreality

Den är lite fulfin. Man kan känna sig så där patetisk till den.

Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Hur du rör mig, talar, sättet du ser mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.
Tack mitt hjärta för alla stunder du ger mig.

Jag var nyfiken. Nyfiken på det okända, nyfiken på dig. Med en ängslan i kroppen och ett behov av att glömma det förflutna, tog jag steget in. Steget innanför din dörr och kände hur dörren small bakom mig.

Där stod jag ensam innanför din värld. En värld full av smuts, som blivit övermålat med världens gladaste färger. Allt för att distrahera från verkligheten, den under ytan.

Men funktionen fungerade inte på mig. Jag slickade på fingret och kletade ut lite av färgen. Lite i taget uppenbarade det sig. Smutset under ytan.

Jag kände en annan sorts ängslan. Varför steg jag in? Var är mina skor? I jakten på dem hittade jag andra skor. Vackra klackar i flera olika hörn. Spår av vilsna själar som en gång tagit samma steg in, innanför din dörr.



Mig lurar du inte.

Jag satt och funderade. Varför mäter sig inte min prestation med min vilja? Hur kan jag medvetet välja handlingar som inte leder mig dit jag vill?

Därför att jag är mänsklig? Alla har dåliga perioder?

Men jag vill ju så gärna nu. Så där förfärligt hemskt gärna. Jag vill vara den perfekta dottern, den perfekta vänninan, den perfekta eleven etc. Men jag känner mig inte tillräcklig.

Mina prioriteringar just nu kunde inte varit mer fel. Det var kanske därför jag tog en bloggpaus? Det hjälpte lite. Jag fick tillbaka en del fokus. Däremot fick han mig att vilja börja skriva igen, den där idioten. Det ska jag göra och dessutom få tillbaks balansen i mitt liv.

Ibland undrar jag varför man anstränger sig så hemskt mycket. Då man verkligen drar och drar på mungiporna, för att det på ett ytligt sätt ser bra ut. Att kolla personen så där genomfalskt med det sämsta leendet någonsin och tvinga fram ett "heeeej". Allt försvinner ju ändå så fort man vänder ryggen emot. Missförstå inte, det är ett ömsesidigt beteende. Ett tvång från båda håll. Just för att det på ett ytligt sätt ser bra ut och är det "moraliskt rätta".

Nästa gång kommer jag bara gå förbi. Dina tankar matchar inte ditt genomfalska leende, samma gäller mig. Ska vi sluta låtsas?

1. Häll valfri mängd skopor Ben&Jerry's Cookie Dough i en skål.
2. Hacka sedan en banan och häll över glassen.
3. Ös på så mycket kolasås du vill.
4. Toppa med smulade choko-kex!

En rik unofficial pojkvän som älskar mig utan krav eller egna behov. Kärleken ska vara endast mellan oss två och dessutom på mina villkor. Han ska köpa dyra skor till mig, samtidigt som han respekterar när jag behöver tid för mig själv. Ett måste är även godnatt-samtal som får mig att sova gott om nätterna...


Han utseende ska vara något liknande det här.

Idag är en sån dag då jag känner för att ligga tvärs över sängen, kolla upp mot taket och bara filosofera. Jag känner inte alls för att ta tag i allt som jag har skjutit upp hittills, även om jag vet att jag är farligt nära deadline. Varför kan man bara inte stanna tiden lite när man känner för det?

Hmm interesting kväll igår. Det gick åt några fler hundralappar än väntat och vi hamndade inte på den planerade slutdestinationen, men kvällen fick ett intressant slut. Efter att ha blivit uppraggad av halvt berusade män, som tycktes gilla mina skor mer än allt annat, fick jag finally syn på honom. En prince charming.

Efter några "hook-up-tricks" från kompisarnas sida, bytte vi några få ord. Visst tycker jag att sånt är superpinsamt, men ändå riktigt kul. Typiskt nog låg jag dock några glas efter än vad som skulle vart passande för situationen, så självklart förnekande jag alltihop. "Hehe dom gillar att retas med mig". "Aha, är det så? Vill du att jag ska låta dig vara?". Min hjärna skrek; neeeeej, du är ju så söt!!!, men läpparna formade ett generat; "hehe ja".

Kvällen började närma sitt slut och jag hade inte fått syn på honom sen det första tillfället. Men har man en kompis som ger ut ens nummer till endast 210% snygga killar, så behöver man inte vara besviken där. Dock var det verkligen inte förväntat att han skulle höra av sig. Hoppas på det bästa, utan några som helst förväntningar var det ju.

Jag kommer hem och gör alla rutiner som jag brukar innan jag lägger mig efter en utekväll. Men precis innan jag ska lägga mig piper mobilen. "Hallå, detta är den snygge killen från krogen;) vad händer?". Vi bytte några få ord innan jag blev dödstrött och ville sova. Än så länge heter han "snygga killen" på mobilen, så vi får väl se hur fortsättninen lyder.

Ikväll ser jag fram emot något sagolikt. Jag hoppas på att stöta på en charmig utklädd prins som tar mig med en storm. Typiskt nog kommer jag säkert bara bli uppraggad av halvt berusade fula grodor. Som sagt hoppas jag på det bästa utan några som helst förväntningar.

Trevlig Halloween allihop!