mysteriousreality

Ibland undrar jag varför man anstränger sig så hemskt mycket. Då man verkligen drar och drar på mungiporna, för att det på ett ytligt sätt ser bra ut. Att kolla personen så där genomfalskt med det sämsta leendet någonsin och tvinga fram ett "heeeej". Allt försvinner ju ändå så fort man vänder ryggen emot. Missförstå inte, det är ett ömsesidigt beteende. Ett tvång från båda håll. Just för att det på ett ytligt sätt ser bra ut och är det "moraliskt rätta".

Nästa gång kommer jag bara gå förbi. Dina tankar matchar inte ditt genomfalska leende, samma gäller mig. Ska vi sluta låtsas?